Det er stunder i livet hvor ordene ikke strekker til, hvor vi står midt i det som brister og rakner. Sorg har en egen tyngde, og savn kan kjennes uutholdelig. Men, det finnes en sang som bærer – det er min erfaring: En sang som ikke springer ut av vår styrke, men av Guds nåde.

Min pappa sang den sangen av hjertet, til hjerte: «Det enda som bär…» Dette er et at mine tryggest minner fra barndommen. Enn i dag, når jeg står med det som har gått i stykker, er det nettopp den sangen som bærer videre; for det som brister i oss og for oss, det blir omsluttet av håp.

Det håpet er ikke bygget på våre prestasjoner, på jordiske gevinster eller glans, men på Guds grenseløse nåde og barmhjertighet. Når alt annet vakler, da står korset fast. Som en bro over avstanden mellom vår sårbarhet og Guds herlighet.

Ja, vi må gjennomleve sorgen. Ja, vi må leve med savnet. Men vi lever også med vissheten: «Jag vet… att nåden räcker.» Og den er sterkere enn døden. Den binder oss sammen med dem vi savner, i håpet om at vi skal ses igjen – hos Gud.

Det enda som bär när allting annat vacklar,

det är Guds nåd och hans barmhärtighet.

All jordisk berömmelse och glans den slocknar

när sist jag står hos Gud i härlighet.

—

Kor: Det enda jag vet det är att nåden räcker,

att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.

Det enda jag har att lita till en gång,

det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.

—

Det enda som står igenom alla tider,

är Kristi kors och blodets säkra grund.

Ty allt vad jag byggt av hö och strå det faller.

Det varar blott en kort, en flyktig stund.

—

Det enda jag har inför den vita tronen,

det är en frälsad själ. Halleluja!

Och detta är nog ty all min synd blev sonad

när Jesus dog för mig på Golgata.